Burskynket är färdigsytt i varje fall. Inte för att jag i verkligheten kan ta åt mig äran för det, men tyget är fint och så. Tror att jag tar med mig det på fräset i helgen. Och vi har bakat inte alls så goda kakor. Jag hoppas att det Emelie bakade själv blir godare. (Vilket påminner mig om att Féline fortfarande inte fått tillbaka sin form).
Belle har varit som plåster på mig hela morgonen. Så försvann hon. Jag tyckte att det var skönt. Antog att maten kanske smakade bra. Sen hör jag henne skrika ut mot garaget. Då sitter hon och tittar ned (något förskräckt) på mig från under taket. Badrummet på övervåningen är inte färdigt och för en katt innebär det att man kan ta sig ned genom golvet. Belle har testat två gånger och fattar inte riktigt hur man tar sig tillbaka. Hon är söt i varje fall. Lite för nyfiken. Men söt.
Så var man massa pengar fattigare. Jävligt deprimerande, faktiskt. Jag har jättepyttelite pengar att leva på den här månaden. 3000 spänn från CSN och de räknar med att man ska jobba resten av tiden. Grejen är den att sommaren ska sluta samma vecka som terminen ska börja. Det gör den visst inte. Jävla skit. Aja, jag får väl smöra för pappa, eller nått. Det är bara det att veckan i Paris gick på typ 5000 kronor extra bara i boende. Kul va?
Jag ska ge mig på att sy mitt första egna burskynke. Det borde inte vara så svårt. 4 raksömmar x 4 bitar. Botten fuskar jag med och kör på en fleecefilt. Funkar nog skitbra. Svart, vitt, rött och grått. Väggarna kommer att ha ett blommigt tyg med vit botten med svarta, röda och grå blommor på. Filten (botten) är svart. Taket kommer att vara vitt eller rött och kattsäcken kommer att vara svart och röd eller vit. Jag kanske borde köpt tyg nog att sy ett toaskynke också? Hm. Kanske kan fixa det.
Jag är så…händig? Or not. Jag saknar mina scrapbookingsaker.
Det har varit utställningshelg. Det har varit roligt. Det har varit helt hysteriskt. Och nu är jag bara tom och ångestfylld. På samma gång. Sällskapssjuk men orkar inte med någon. Det blir alltid såhär.
Lillan tog sitt CAC, så nu är det ett kvar till titel.
Jag tappar kontakten med människor. Det…ja. Det är oturligt. Samtidigt. Jag kan inte vara den som tar kontakten jämt. Jag orkar inte.
Jag hade massor jag behövde skriva, men jag…kommer inte ihåg det. Jag skriver lista efter lista över vad jag ska köpa och vad jag ska göra. Jag tappar bort listorna. Jag glömmer bort listorna. Och jag glömmer bort vad som stod på listorna. Mitt minne har gett upp.
Det VAR något jag skulle skriva…jag minns bara inte vad.
Jag verkar ha väldigt ont om försonande drag just den här veckan.
I morgon kommer kattmat och kattsand. Och nästa helg är det utställning. Jag funderar på att ABSa Belle, men jag vet inte. Är det värt att åka på en utställning när man ändå riskerar att få draget cert för att katten inte är i bättre form än siamesen i buren bredvid som ändå går i klassen över henne? Men å andra sidan. Om jag inte gör det…och ”ingen” annan gör det…då händer ju ingenting.
Mina hjärtanen. Zaza har kurrat hos mig stora delar av dagen (när jag sovit). Nu har hon beslagtagit min musmatta och använder den som sittunderlag.
Två sömntabletter och alldeles för många bortkastade försök att sova senare.
Jag bakade bullar idag. Jag är värdelös på det, men det var förvånandsvärt enkelt att göra bulldeg, vilket jag inte trodde. Fyllningen var sådär, dock. Bullar och mjölk är sjukt gott.
Häromdagen var jag hos min gudmor. Morran. Jag har inte kunnat, vågat eller velat åka dit. Morrans dotter kan bli jättesjuk och dö. Jag menar verkligen jättesjuk och dö. Hon är ett litet mirakel, men hon är långt ifrån home safe. Hon kan lite närsom bli sjuk, åka på lunginflammation och om det vill sig illa, inte överleva. Den tanken gör jävligt ont. All den ångest Morran och Hobbiten gick igenom under gradviditeten. All den maktlöshet, frustration…och det går ändå aldrig över. Först när hon får den dåliga lungan bortopererad kommer hon att vara säker från lunginflammationerna. Då är det bara den förlorade lungkapaciteten som är problemet. Jag känner inte Lovisaliten. Jag vill, men jag hostar fortfarande. Det blir liksom aldrig bra. Aldrig riktigt fri. Och tills dess vågar jag knappt komma i närheten av henne. Det gör mig fruktansvärt ledsen. Speciellt efter att ha sett F. med hennes dotter, i lekparken. Det var jättesött.
Det där med barn känns fruktansvärt avlägset för mig. Om jag inte är bipolär finns det ju ingen egentlig anledning till varför jag är genetiskt avfall. Psykisk ohälsa kanske inte är tiptop om man ser till vad som kan gå vidare till barn och så, men det är ingen ökad risk med 10+% heller. Vi får se. Rätt person, rätt tid i livet, rätt allt. Om det nu inträffar.
Ylva var säker på att den dag det fanns en diagnos som verkligen stämde så hade jag känt igen mig i diagnosen. Det ringer inte jättemånga klockor när jag läser kriterierna över syrrans diagnos, heller. Jag antar att jag söker efter en etikett att sätta på mina fel. Kanske är det såhär livet är? Det är kanske inte meningen att jag ska orka med att umgås med människor utan att bli så trött att jag inte…orkar vara. Det kanske är så det är? Jag menar, jag klarar vardagen. Jag kan plugga heltid, så länge jag har rutiner jag följer. Så länge jag inte missar något. Och så länge jag inte stöter på allt för mycket motgångar och ledsnar. Jag är lat, helt enkelt. Jag är inte ens säker på den diagnos jag faktiskt alltid varit säker på – social fobi.
Utöver allt mitt jävla sökande efter svar och etiketter, för jag behöver sådana för att kunna bygga upp mitt liv igen, så är jag…envis och trött. Inte bara nu, fysiskt trött, utan verkligen att jag inte orkar göra något. Jag orkar inte ligga i fejd med folk, men jag kan inte riktigt undvika att vara grälsjuk och sur. Grinig och irriterad. Det kanske går över. Gör det inte det så får det vara. Då kanske det inte var värt det från början. Jag är otroligt elak just nu, och kommer att hålla mig undan de flesta jag kan hamna i fejd med. De som faktiskt har råkat komma mig för nära. Jag känner mig ensam, men jag vill inte ha folk nära inpå livet igen. Det gör bara ont. Det är nog inte värt det.
Jag borde sova. Och jag undrar lite över vad det är jag lyssnar på. Någon av mina katter hotade med att kräkas någonstans. Ingen koll på vart dock. Sen har jag gjort sådanadär tråkiga men nödvändiga saker som att beställa mat och kattsand för 500 spänn. Jag tror att jag klarar mig på 5 kg Orijen och Acana.
Utöver alla borden måste jag komma på ett sätt att ta mig till Västerhaninge nästa helg. Det är jävligt långt bort ifrån den håla jag bor i. Ska försöka att komma ihåg att ringa farmor…och uppfödaren som erbjöd mig en katt. En vältypad Best in Show-vinnande katt. Sånt inträffar liksom inte. Oavsett. Jag ska iväg, andas lite. Vara allt det där jag inte riktigt är.
Jag är tydligen min diagnos mer än jag egentligen får vara och utan den är jag förvirrad. Något är fel på mig, men ingen kan säga vad. Lova sa att hon trodde att det skulle vara svårt att diagnosticera mig för att jag gått igenom så mycket. Jag kan inte minnas det, men okej. Jag vet att mitt liv inte varit tiptop alla gånger och att det finns saker som jag får flashbacks till. Men ingenting som jag kan säga ”det här gör att jag blev knäpp”.
Och tjafset om att ditten och datten skulle hjälpa mig. Mediciner hjälper ytterst lite, eftersom jag fortfarande mår som jag mår? Eller va? Det kan man iof inte till hundra veta, eftersom jag inte varit medicinfri sen…eh…ja…mitten av tonåren?
Jag hakar upp mig på saker, alla gånger. Inte helt sällan blir jag sårad av en del saker oavsett tillfälle, men det är även oerhört lätt att bli sårad och ledsen över något när jag är extra känslig. Är min reaktion rationell? Inte alltid. Är min reaktion berättigad? Uppenbarligen. Sen är det skillnad mellan att framföra kritik för ens eget bästa och slänga ur sig kritik för att man blir förbannad.
Min pappa har kallat mig världsmästare just på att slänga ur mig pikar som landar mitt i prick när jag känner mig hotad eller sårad. Det kanske är fel sak att vara världsmästare i, men det är väl så det är. Det har ju hittills hållit mig någorlunda säker.
Det är sagt att jag inte saknar social kompetens i den utsträckning som jag själv vill tro att det är. Att jag skulle kunna förstå mig på, och tycka om människor som grupp, om jag bara intresserade mig för det. Well. What if I don’t want to? Om jag inte vill intressera mig för människor?
Min läkare sa att hon hade sett innuti mig. Personligen anser jag att det är bullshit och mumbojumbo, men hon sa att jag (efter att jag sa att jag inte ville leva ensam resten av mitt liv, men att jag inte vill ha barn) faktiskt ville känna mig älskad. Att jag ville ha familj. (Om det tog henne ett år att komma fram till det kanske jag bör byta läkare?). Sen kan vi ta definitionen av familj en annan gång.
Jag har ganska god lust att isolera mig från omvärlden och aldrig mer ha någon egentlig interaktion med människor. Jag och mina katter. The crazy cat lady?
Sen funderar jag på om jag ska be om en neuropsykiatrisk utredning. Jag vill inte ha fler personlighetsstörningar, medan det var vad läkaren ville tillskriva mig. Jag tror inte att jag har den personlighetsstörning som hon tror att jag har. Hon tror att jag har den personlighetsstörningen för att jag har emotionella svängningar och för att jag haft diagnosen förrut. En diagnos som tog knappt en vända till psykologen för att få? På under 45 minuter kan man få en diagnos som är absolut, definitiv.
Jag vågar inte riktigt be om fler utredningar, jag vågar inte gå till läkaren en gång till och vända ut och in på mig själv och ännu mindre fylla i papper. Tester. Prov. Som någon annan rättar. VAFAN?! Jag par prestationsångest? Jag vill nog hellre veta om Zaza har hjärtfel, oavsett hur trasig jag än skulle bli och hur onödigt det vore att göra en sådan undersökning, än att faktiskt få ytterligare en diagnos. De ändrar ju sig alltid ändå. Jag kommer bara att felbehandlas i sex år till.
Är nu bra?
Och kommer jag att driva mig till vansinne utav att inte veta och inte få några svar?
Skit samma.
Jag är så fruktansvärt förvirrad. Nu har man tagit bort min bipolär-diagnos. Och ingen verkar förstå varför det gör mig upprörd. Man har tagit bort en diagnos man behandlat mig för i flera år, där behandlingen gjort mig till en zombie. Och det innebär att jag står på ruta ett igen. Inte ens det. Jag har social fobi, that’s it. Men det är inte social fobi som stör mitt liv mest, utan det är de symptom som numera inte har ett namn som fuckar upp mitt liv. Men nu ska jag visst få tillbaka min personlighetsstörningsdiagnos. En diagnos jag inte längre känner igen mig i. En diagnos där terapin som ska göra en mer eller mindre symtomfri inte fungerar. Fast den fungerar ju inte eftersom jag inte vill ta livet av mig minst tre gånger per dag, inte skär mig, inte intoxikerar mig själv. (Jag måste även säga att jag verkligen avskyr ordet ”intoxikerar”). Jag ska alltså behandlas för en åkomma som jag inte längre har de huvudsakliga symptomen kvar? WTF?!
Social fobi-diagnosen stämmer någorlunda. De som sett mig i de sammanhang där jag verkligen inte fungerar kan intyga det. Det går inte. Och det är jävligt jobbigt, eftersom de situationer där jag inte fungerar är en del av det yrke jag vill ådra mig som vuxen.
I varje fall – en ordentlig utredning. Jag vet inte om jag vill gå dit mer, jag vet inte om jag orkar gå dit mer. Jag tyckte att min läkare var bra, i varje fall till en början. Det gjorde inte F. Nu förstår jag varför det skar sig mellan dem. För att inte tala om psykologen med långa ben, schyssta bröst och ögonfransar som tjejer drömmer om. Helt enkelt: hon ser ut som en fotomodell. Hon kanske inte gjorde sig bra på bild, så hon blev psykolog istället. Vad vet jag? (På psyk borde man bara få anställa fula människor). När jag förklarade det för min läkare sa hon att jag hade fel. Att hon inte hade en personlighet som en modell. Och hon kallade mig fördomsfull. Den tycker jag är spännande, eftersom hon förklarade att psykologen inte hade personlighet som en modell, trots att jag är rätt säker på att det finns många olika typer av personligheter hos modeller. Eller vad vet jag?
Nu är jag ju arrogant. Ser ner på andra människor. Anser mig överlägsen. Eller va? Men hon har nu sett mitt inre och ser då att jag egentligen vill ha familj och kärlek och människor som bryr sig, men jag håller dem på avstånd med ironi och sarkasm. Det sista kanske det ligger en viss sanning i, men vi får väl se vad som händer. I varje fall: utredning.
Sen blir jag mycket irriterad på min läkare när hon drar upp ämnet intelligens. Hon verkar tro att jag inte klarade mig särskilt bra i skolan. Det stämmer inte. Jag klarade mig rätt bra i skolan. Jag har aldrig haft problem där, om man bortser från matematiken. Och möjligtvis fysik och kemi när man kommer till siffror. Vi kan då dra vilken slutsats? Just det. Det är matematiken som är mitt stora problemområde. Yay.
Vad gör jag med livet nu? Väntar på en utredning? Kanske. Läkaren sa att om jag inte ville gå dit så behövde jag inte, men det var ju inte henne jag straffade genom att inte gå dit. Det var mig själv. Vafan… Jag är inte ute efter att såra henne genom att inte vilja gå till henne eller någon inom psykiatrin någonsin igen. Jag är less på psykiatrin. Jag är less på att hela tiden få höra att nej, det är ingen fara med mig, men att jag måste äta mediciner. Annars blir jag sjuk igen. Sjuk en sjukdom jag inte har? För det är faktiskt bipolär sjukdom man behandlat med de mediciner som jag äter idag. Den medicin hon vill sätta in behandlar bipolär sjukdom…eller psykos. Det är bara välja. Jag tivlar starkt på att jag är psykotisk. Även om en psykos innebär viss avsaknad av verklighetsförankring och jag därmed kanske bara tror att jag lever i verkligheten, trots att jag inte gör det. Men att fundera på sånt gör en bara mer förvirrad. Och till slut skulle jag bli galen om jag funderade på sånt. Eller snarare: om jag grubblade på det. Så jag väljer att tro att jag inte är psykotisk.
Jag ska alltså behandlas för en sjukdom jag inte har, men ska eventuellt få tillbaka en diagnos som jag inte känner igen mig i (längre), och vars kriterier jag mest troligtvis inte uppfyller. Någon mer än jag som skulle bli förvirrad av detta?
Sen har jag ett sånt där hemst behov av att sätta namn på saker. Jag behöver veta. Jag behöver veta för att jag ska kunna läsa på. Kunskap minskar oftst ångesten man får av att inte veta. Det är väl inte helt ologiskt, kanske. Jag vet inte. Det jag är är visst handikappad, för mitt liv fungerar inte som det ska. Men jag är inte sjuk. Och läkaren vill inte behandla de symptom, eller de problem, som jag handikappas av, för jag har ju ingen diagnos. Någon som ser ett problem här någonstans? Jag förstår inte. Jag förstår verkligen inte. Alls.
Jag kommer på mig själv med att tänka om. Vad vill jag bli när jag blir stor? Vad vill jag göra när jag blir vuxen? Vad vill jag jobba med? Vad vill jag uträtta under min livstid?
Jag har alltid trott att jag vill bli någon form av naturvetare. Forskare. Eller nått i den stilen, men jag upptäcker igen och igen att det inte är mitt begåvningsområde. Jag kan ingenting om datorer, heller. Jag kan…vad? Jag är nyfiken, obstinat, envis. Jag kan säkert lära mig, men är det värt besväret? Inte så att det finns någon användning för det, utan snarare – borde jag tänka om och göra något som faktiskt är relativt lätt för mig? Och i så fall – vad är det? Språk är hyfsat, men jag är för lat (ja, jag vet) för att plugga språk igen. Fler språk. Jag vill lära mig, men jag har ingen lust att sitta i en skolsal resten av livet för att plugga franska and so on. Och exakt vad gör man för att tjäna pengar när det man faktiskt kan någonting om är språk? Jag har väldigt lite intresse för litteraturhistoria, men det finns ett litet litet. Jag gillar att skriva, men kan inte skriva böcker. Jag vet inte. Jag har ingenting emot tanken att stå i ett labb hela dagarna, men… det kanske är att banka huvudet i väggen för många gånger på vägen?
Ska jag verkligen ge upp så lätt? Nej. Egentligen inte. Men jag borde ha det på agendan – att överväga andra vägar. Bara jag hittar något jag har intresse för.
Jag sitter och tittar på veterinärer i Afrika. Afrika är faktiskt ett… område… som jag skulle vilja se. Jag längtar inte efter sydamerika, som jag vet att andra gör. Jag vill se Florens, Venedig. Paris, Prag, Budapest. Jag vill se storstäder, antar jag. Kanske hänger ihop med min rastlöshet? Jag tänker på hur rastlös jag blir av landet, annat än under korta perioder. Jag får panik av att inte vara tillgänglig och att inte ha andra tillgängliga. Jag vill inte bo 3 mil från närmsta granne. Jag kan inte ens säga att jag drömt om en stor gård på landet. Jag vill ha plats för mina hästar, hundar och katter, men jag vill absolut inte bo långt ifrån stan. Det måste gå att ta sig hem och tillbaka med lokaltrafik. Och det måste gå mer än fyra bussar om dagen.
Jag svamlar. Det går säkert över. Jag känner viss olycka över att mina glasögon blev fel. Och sen blir jag galen på att jag inte förstår matten. Jag förstår inte! BLÄÄÄÄ.
Och så var det vardag. Jag har gått assistent på kattutställning i två dagar, vilket är lite speciellt. Jag kan inte bära hälften av katterna i kategori två och tre. De kan liksom inte bestämma sig för om det är en lång eller en kort katt som ska vara med och leka, utan allting är semi-långhår, oavsett om katten ska vara lång eller kort i kroppen. Kategori tre är ännu mer speciellt. Somali är en långhårig syskonras till abyn, vilket gör att den också hamnar i kat III, sen har vi nakna, lockiga, blåa… Allting i olika färg och form. Tacka vet jag kategori ett och fyra. Sen att jag inte riktigt tål perser/exo är en annan femma. Fast jag tror faktiskt inte att det är pälsen jag är allergisk mot, utan just det ja, prepareringen. Puder hit och puder dit. ORKA!
Idag…vad ska jag göra idag? Plugga. Absolut. Jag ska bara… först.
